Från Oljonsbyn till Kungliga Operan

Det började med en vallåt. Det ledde till den mest lysande kvinnliga debuten på Operan på 60 år, enligt den legendariska operachefen John Forsell.
Katalysatorn hette Hugo Alfvén.
Sannsagan om Hanser Lina Andersdotter, som gift Göransson, började när den store kompositören reste runt i Dalarna och upptecknade folkmelodier och vallåtar. Resan tog honom i september 1926 till Orsa, där Gössa Anders förmedlade kontakten till några vallkullor som kunde kula.

En av dessa var Hanser Kerstin Persdotter, gift med Hanser Anders Olsson. Tillsammans med Gubb Katra, Ors Kisti och Grev Anna sjöng och kulade Hanser Kerstin för Hugo Alfvén. Husets unga dotter hade nyss kommit hem från Spirisby där hon vallat korna under sommaren. Plötsligt hör hon in till lillkammaren där hon suttit och lyssnat: ”Har inte lilla dottern också en låt?” Hanser Kerstin svarade: ”Det har hon, men den är så enkel...”
”Det var bra toner, det där”

Modern hade uppmanat Lina att göra en egen vallåt. ”Du ska lyssna till skogen. Den har så mycket att ge” uppmanade hon dottern. Och en dag, när Lina vilade under en tall, omgiven av linneor, kom tonerna. Lina tecknade ner dem på enkel notskrift och använde den för att locka hem korna på kvällen. Nu fick hon sjunga dem för Hugo Alfvén. ”Det var bra toner, det där” var hans enda kommentar.

Kyrkokören
Åren gick. Hugo Alfvén och den unga orsakullan kom att ha flera kontakter. Lina hade blott fjorton år gammal följt med sina äldre systrar till körövningar ii Orsa kyrkokör. Egentligen var hon alldeles för ung, vilket Axel Hambræus påpekade. Ögonen tårades i Linas ögon. Hon ville så gärna sjunga.
- Du får följa med till min fru Berta och fråga henne till råds. Hon är sånglärarinna” , sade Axel.
Från det mötet var Hanser Lina en del i Orsa kyrkokör. Snart blev hon frekvent anlitad solist. Hon träffade också snart den unga kantorn Erik Göransson som kom att bli hennes make och ackompanjatör på otaliga konserter.

Orsa kyrkokör ingick tillsammans med körerna från Leksand, Siljansnäs, Rättvik och Mora i Siljanskören. Hanser Lina kom att bli Siljanskörens solist från sitt 18:e år. Körens ledare hette - Hugo Alfvén.
Alfvén var väl medveten om vallkullans talang och han använde henne som solist även i andra sammanhang. Alfvén var en av musiksveriges största auktoriteter vid denna tid. Bl a var han director musices för Orphei Drängar.

Dalarapsodien
Under den här perioden arbetade Hugo Alfvén med sin Dalarapsodi. I sin självbiografi ”Final” från 1952 skriver han:
”När jag en gång från höjden vid Oljonsbyn blickade ut över Orsasjön och de obeskrivligt sköna bergsformationerna på den motsatta sidan, vaknade längtan att i toner söka skildra denna svårmodiga natur. En ny rapsodi började tona för mitt öra. Den skulle byggas på folkmusiken i socknarna norr om Siljan, men huvudsakligen från Orsa, där jag hade funnit låtar som på mig verkade sällsamt uråldriga. Rapsodin skulle få en alltigenom visuell prägel:
Jag ser en vallkulla, sittande ensam uppe i fäboden. Hon längtar trånsjukt ner till bygden, där hon har sin käraste. Hon tar sitt kohorn och blåser en melodi för att få tiden att gå, man ack, vad den låten är tungsint! Hon lyssnar... långt bortifrån hör hon en brudmarsch. Den närmar sig, men dör snart åter bort. Hon faller i våldsam gråt, lugnar sig efter hand och försjunker i drömsyner. Nu hör hon strömkarlen spela i forsen nedanför den lilla skvaltkvarnen. Nu tråder hon dansen i dansstugan med sin älskade. Nu sitter hon samman med menigheten i kyrkan och sjunger sin gamla fäbodpsalm - den vackraste psalm hon vet. Gummorna gråter och gubbarna suckar i syndaskuld. Den melodien kan riva upp djupet i en människosjäl! Men vad är detta?... Hon befinner sig åter i dansstugan bland glada pojkar och flickor. Plötsligt öppnas dörren och in stiger en man med underligt utseende. Han har bockskägg och skrapar i golvet med ena foten. Han rycker till sig spelmannens fiol och fräser upp en polska, vars make ingen hört. Musiken blir allt vildare, flickornas ögon glöder, och pojkarna sträcker nävarna mot taket och hojtar som i brännvinsrus. Nu sprutar det lågor ur stråken, och de unga flänger rundt som galningar... Då springer vallkullan upp med ett skri av fasa, trycker handen mot hjärtat, vaknar upp ur den hemska drömmen och ser sig förvirrat om kring. Hon har kommit tillbaka till den ensliga fäboden. Stilla tar hon på nytt sitt horn, och jag hör samma melodi som den hon i början hade blåst. Och skogen svarar med en djup och svårmodig suck.”

Orsarapsodi
Alfvén meddelar också i boken att han ville ändra titeln på Dalarapsodien till Orsarapsodi, men att förläggaren redan hade hunnit skriva in den i katalogen. Många av de stycken Alfvén använde sig av hade han fått av Gössa Anders. Alfvén skriver: ”De elegiska melodierna i ”Dalarapsodien” är den ädlaste och skönaste och mest gripande musik som jag har funnit i den svenska folksjälen - melodier, dömda till döden, men som jag efter bästa förmåga har sökt rädda från den eviga glömskan.”

1937 gick klockarmor i Orsa, Hanser Lina Göransson och väntade på att Alfvéns Dalarapsodi skulle sändas på radion. Skulle moderns vallåt komma med?
Men den melodi som skulle uttrycka vallflickans sorgmod - det var Linas! Naturligtvis var det en oförglömlig stund, men Hanser Lina har också berättat hur hon faktiskt känt sorg över att moderns vallåt inte kom med!

Operadebut
Hanser Linas karriär hade bara börjat. På Alfvéns inrådan kom hon att debutera på operan. 1939 skedde debuten, som Santuzza i Cavalleria Rusticana och hon sjöng mot självaste Jussi Björling. Succén var pyramidial. Det föranledde John Forsell till uttalandet som inledde det här kapitlet. Dagens Nyheters Curt Berg instämde. ”En av de bästa debuter undertecknad varit med om på Operan... en kärnfull, redan färdigbehandlad sopran, vars besjälade timbre är påfallande”

Hanser Lina erbjöds fast kontrakt på operan, men avböjde. 1940 fick hon ytterligare en roll - som Tatjana i Eugen Onegin. Ny succé, nytt erbjudande, nytt avböjande. 1941 var det tredje gången gillt, som Elisabeth i Tannhäuser mot Einar Byron. Ny succé, nytt erbjudande - men inte ens ett vädjande från kungahuset fick henne att anta erbjudandet.

- Hon trivdes inte med atmosfären på Operan, och det förstår jag, berättade Hugo Alfvén i en radiointervju för Per Lindfors.

Familjen viktigare
Familjen och det betydligt friare turnélivet lockade Hanser Lina mer. Under hela 40-talet turnerade hon flitigt och sjöng vid olika orkesterkonserter, eller på romansaftnar, ackompanjerad av sin make Erik.

Stockholm kom att bli familjens nya bas, men kontakten med Orsa hade man kvar och vid pensioneringen flyttade man tillbaka och fortsatte att utgöra en viktig del av musiklivet. Erik gick bort 1987, samma år som makarna tilldelades Orsa kommuns kulturpris och Hanser Lina avled den 27 juni 1992 i en ålder av 84 år.

Nästa sidan: Erik Göransson lade grunden till musikskolan