Putte Snitt - vår första popstjärna.

13 år gammal kom han med i The Saints som kompgitarrist. Fast han hade en uppgift till. Det var han som hade det långa håret. ”Ruska på huvudet, Putte” var kommandot. Han var den enda som kunde åstadkomma någon effekt med det.
Pappa Henning var fiolspelman. Men det var inte han som utgjorde den stora musikaliska influensen hemma i Torrvål. Nej, det var brorsan Björn. Han spelade grammofon.
- Björn jobbade på Oléns cykel och sport och på den tiden köpte man även skivor där. Brorsan kom hem med singlar med Little Richard, Elvis och Tommy Steele. Han är åtta år äldre än mig och var min stora idol. Man väntade vid bussen varje dag för att se vad han hade med sig. Det var i den högen med singlar och ep-skivor mitt intresse började.
Björns singlar åkte med på Roliga Timmen och Putte tillstår att han inledningsvis höll på Tommy, men att han snart ändrade sig till Elvis...

Tvärflöjt
Puttes äldre syster fick en gitarr av en bekant och den började Putte också fingra på.
- När jag var liten fanns det ingen gitarrlärare i kommunen så när det var dags att börja spela i skolan blev det tvärflöjt. På lördagarna fick vi åka ner till byn från Digerbergets skola och dit kom den en lärare i uniform från Regionsmusiken. Jag spelade också blockflöjt ett år för Pelle Jakobsson.
Men det var gitarren som drog.
- Det var egentligen den jag tränade på och hade det funnits gitarrlärare hade jag tränat ännu mer. Men Janne Broberg som var lärare på Digerberget kunde spela gitarr och jag var jätteimponerad över att han kunde barréackord. Han visade mig hur det gick till.
Ken Levy & The Phantoms
Det fanns fler förebilder. Dessa förmedlades indirekt via mamma Rut. Hon jobbade nämligen på folkparken Skeer.
- Det var mer cirkus och fart där då, med tombolor och skjutbanor. Jag brukade tjata på mamma så jag fick följa med. Och där spelade de stora pojkarna. Sven Ingvars hade just slagit igenom. Sen minns jag speciellt Ken Levy & The Phantoms. Dom var jag mäkta imponerade av, för dom hade Vox AC 30 förstärkare och Ken Levy hade en vit Gibson SG med tre mickar.
- Dessutom var dansbanden roliga på den här tiden. Det var ju de gamla jazzgubbarna som var ute och spelade med alla så man fick höra många typer av musik.

Elgitarr
Dessutom vaknade drömmen om en elgitarr på allvar. En sommar som barnvakt till en yngra kusin plus femtioprocentig sponsoring från brorsan uppfyllde den drömmen. Planerna var att köpa en Hagström Kent, men det blev en brun Höffner istället och en liten Hagströms förstärkare, allt inhandlat hos Piano-Nisse.
Sommaren 63 hade Putte hållit på och tragglat ett tag. Han kunde såväl Hello Mary Lou som Sån´t är livet riktigt bra.
- En kväll skulle jag sova över hos min kusin Bosse Backlund i Mora. Han hade köpt en platta med Beatles, Please Please me. Jag blev helt förstörd...
Det blev också dags för den offentliga debuten. Syrran hade anmält Putte till ”I vår lilla by”. Självklart skulle han köra Please, Please me.
- Till min fasa hakade husbandet på och dom hade ju inte en susning om Beatles!
Dock hade Torbjörn Engström från Saints hört den unge långhårige 13-åringen och veckan efter erbjöds Putte plats som kompgitarrist i bandet. Jättefränt! tyckte Putte.
- Det blev faktiskt en rivstart. Vi åkte ofta till Norge och spelade. Jag var bara 14-15 år...

Perra Moræus
Putte började på realskolan. Där träffade han en kamrat vid namn Perra Moræus. De hängde ihop jämt och ständigt.
- Vi terroriserade alla med gitarr och munspel. Gänget svällde ut och vi blev en samling musikfreaks, Johnny Jönsson, Joel Parde, Bosse Jansson, Tomas Mineur med flera. Det rörde sig om ganska lösa konstellationer. Dom vi fick tag på för tillfället åkte iväg och spelade. Parallellt spelade jag med Saint till Stig Nilsson och Torbjörn flyttade för att fortsätta plugga. Då blev det Pardes för hela slanten.

Blås
Nere på Ångbåtsudden såg Pardes ett Mexikanskt band, El Clan som för övrigt togs till Sverige av en annan nuvarande orsamusikant, Billy Gezon. El Clan hade blåssektion och det var tungt!
- Då utbröt rena cirkusen i Pardes. Vi skulle naturligtvis också ha blås. Vi hade ju bara en blåsare, Perra. Men Johnny hade spelat klarinett så nu fick han börja öva sax. (Han fick f ö låna en saxofon av Jonny Soling...)
Men sen behövde vi ju en trumpetare också. Biger Nylén som spelat i Chamber Horrors och nu spelade med Denters från Öje ville gärna vara med oss, men gitarrister hade vi ju. Men vi visste att han hade spelat trumpet i skolan så nu fick han chansen.
Nu var det ett tag sedan Birger spelat trumpet. Han fick låna ett instrument och satte igång att öva. Och han gjorde inget annat än övade, till han blev röd i ansiktet. Alla som hört en ovan trumpetare vet att det kan låta lite svajjigt. Pardes köpte en sordin till Birger. Det blev ännu jobbigare att spela, Birger blev ännu rödare, men det gav resultat!

- Ingen av oss kunde ju nå´t om blås egentligen. Men vi började göra arrangemang för tre blåsare och till slut fick vi ihop det och det lät nog ganska bra om bandet till slut.
- Det var en mycket lärorik period. Vi var envisa. Vi hade ju inget annat i huvudet. Vi fick ofta dansspelningar och vi spelade bara låtar vi gillade. Perra gillade Dompan och vi spelade både Land of the midnight sun och Take Five. Att dom inte gick att dansa till hade vi inte en tanke på... På en Vasaloppsdans kom bröderna Boström fram och påpekade det...

Bernt Staf fängslade...
Sen gick det som det brukar. Efter Gymnasiet flyttade alla åt varsitt håll. Putte hamnade på Facit i Åtvidaberg i ett år, fast han flyttade snart till Linköping där det fanns fler att spela med. Sedan blev det lumpen i Östersund. På en pub i stan hade dom jamkvällar och där medverkade Putte frekvent.
- En kväll var det öppen scen och jag skulle kompa en tjej där. Senare på kvällen skulle Bernt Staf spela på samma scen. Det gick om kring en reporter med block och penna för att göra ett reportage om Bernt Staf och han plåtade oss också. I tidningen hamnade det en bild på tjejen och m ig med rubriken ”Bernt Staf fängslade” Det visade sig att journalisten inte ens varit kvar när Bernt spelade...
Musiken öppnade en och annan möjlighet för Putte i lumpen.
- Ett kompanibefäl var själv musiker så jag fick fick en del betalda jobb på mässen.
Så småningom hamnade han på Art 66 och då startade han orkestern Trängsletkanonerna.
- Basisten började visst med Janne Önnerud sen.

Boströmmarna
Efter muck blev det dansband i Boströmmarna. Putte fick vicka för Erik Lihm (numer i Vikingarna) och spelade på Mora Hotell två kvällar i veckan i en månad. När månaden var slut fick Erik ett erbjudande att åka med Bellstars från Rättvik på en jorden runtkryssning med Gripsholm och Putte blev ordinarie i Boströmmarna.
- I två-tre år spelade vi heltid. Vi kunde ha 25 spelningar i månaden. Egentligen var det rena vansinnet. Men det gav rutin. Det blev tre Lp-skivor med Boströmmarna också.
I den värsta turbulensen inträffade en personlig katastrof för Putte. En vanlig urinvägsinfektion skulle behandlas med sulfapral. Putte reagerade våldsamt på behandlingen. Han förlorade synen, tappade naglarna, håret... Det skulle, förutom kampen mot själva sjukdomen, bli en lång utdragen kamp för ersättning från läkemedelsföretaget. Sjukdomen kom dessutom i en mycket oläglig tid. Putte hade börjat studera klassisk gitarr för Pelle Hedlund i Falun, Perra gick på musikkonservatoriet och Putte var ofta där och hälsade på och så knöts kontakten. Tanken var att Putte också skulle söka in på skolan våren 72, men sjukdomen kom emellan.
- När jag kom från sjukhuset var jag som en zombie. Jag såg ju inget, och gick och snubblade på trottoarkanterna. Jag minns att jag var och lyssnade på Boströmmarna och blev imponerad över hur bra låtarna satt. Men det var ju tack vare att man spelade så offantligt mycket.

SÄMUS
Sviterna av läkemedelsskandalen får Putte dras med hela livet. Och visst blir han förbaskad över det ibland.
- Jag har fortfarande inga naglar. Det är ett helsike att öppna en chokladkaka eller tappa ett plektrum på golvet t ex. Jag spelade med fingerpicks ett tag, men det blir inte samma känsla. Jag experimenterade en hel del med picksen för att få rätt känsla, men när jag började jobba på musikskolan här bestämde jag mig för att inte bli någon Segovia och slängde dom.
Mitt i allt elände bet Putte ihop. Han sade upp sig från Boströmmarna och började SÄMUS i Göteborg. De hade startat en ny utbildning för tvåämneslärare, med musik som ena ämnet.
- Det var Jonny Soling som tipsade mig. Han gick på gitarrkurs hos mig för han behövde ett ackordinstrument för den utbildningen han skulle gå.
Putte trivdes så där i Göteborg. Miljön var ”hip” på den tiden. Det kände sig inte Putte. Som tur var bodde Perra Moræus där också.
Perra slutade före Putte och våren 77 ringde han och tipsade om att musikskolan i Orsa behövde en gitarrlärare. Perra sökte och på den vägen är det. Putte har t o m fått guldklocka!

Aktivare än någonsin
- Det stod inte på förrän jag hade mer spelningar än någonsin, förutom jobbet. Jag hade egentligen slutat spela ute. Sen började jag lite lätt med Mora-Orsa big band. Pelle Klockar lurade med mig i Brylcremes, med bl.a. Lasse Kronqvist och Micke Nord Andersson. Sen började han att lura ut mig på spelningar på Orsa Hotell med Mats Östensson och Lasse och sen var det bara att köra. Jag kunde inte hålla mig.
Faktum är att han t o m spelade med Hellzephyrs en kort period. Som trummis!
Idag spelar Putte med Pelle Lindström i en uppsjö av konstellationer, han spelar med Bite, Leksanslåt med vänner osv. Han är också anlitad för specialengagemang. Han spelade t ex på Björn Afzelius sista skiva. Två gånger har han gjort konserter i Leksands kyrka tillsammans med musikanter han aldrig träffat förr. Det började med en idé om elgitarr och kyrkorgel och Putte var handplockad för gitarren. Anbuden har inte saknats tidigare heller. Vid en improvisationskurs i Leksand mötte han Solar Plexus med Monica och Carl-Axel Dominique och Tommy Körberg och efter det fick han erbjudande om jobb med dom. Men då hade Putte precis kommit in på SÄMUS.
- I den här branschen är det ofta så att tackar du nej en gång får du inte något mer samtal. Men det är inget jag ångrar idag.

Earl Roubideaux
Slutligen kan vi inte undanhålla er historien om Earl Roubideaux. Gutar Stylist of The Year på legendariska gitarrskolan Guitar Institute of Technology i Los Angeles. Skolan grundades av legenderna Barney Kessel och Tommy Teresco, av den enkla anledningen att de hade på tok för mycket jobb och det behövdes fler gitarrister i LA.
Till denna skola kom en dag 1995 en svensk, näst intill överårig (45-årig) gitarrist som tagit ett sabbatsår tillsammans med frun. Det var som alla förstår Putte.
- Jag hade hört talas om skolan redan när jag gick på SÄMUS och Claes Yngström och jag hade pratat mycket om den. Dessutom hade en av mina elever, Rolle Storm gått där. Sä när läget dök upp, barnen var utflugna och så vidare, så tyckte Gerd att vi skulle kasta oss ut i det. Efter tio dagar i LA ville vi hem båda två...
- Det är ett land som skickat folk till månen, men det var ett elände bara att skaffa telefon. Och där vi bodde först var det skottlossning på gatorna på nätterna.
Lite lugnare blev det när dom flyttade till Hollywood. Det är emellertid ett ställe som inte på långt när är så glamoröst som det låter. Sophögen kan bokstavligt talat ligga runt hörnen. Att gå Hollywood Boulevard till skolan är en rejäl kulturkrock. Dock acklimatiserade sig Putte och Gerd.
- Vi hade ställt in oss på att vara där i ett år och insåg att på den tiden hann vi inte förändra världen.
Skolan var däremot fantastisk. Och det är nu vi kommer in på det här med Earl Roubideaux.
- Redan när dom ringde på midsommarafton för att berätta att jag kommit in hade dom svårt med Putte. Det blev något som lät ”Pjoot”. Och det gick inte alls på uppropet, varken Putte eller Snitt,trots att det var fullt av folk med vad jag tyckte mycket konstigare namn. Så en av lärarna, MR GIT himself, Don Gilbert döpte snabbt om mig till ”Earl the Bluesman”. Jag tyckte att jag måste ett efternamn också, så någon dag senare kom Don Gilbert igen. ”Roubideaux” blev namnet och det fick Putte heta hela skoltiden.
- Det var ett fantastiskt år. Jag lärde mig vansinnigt mycket .

Nästa sida: Piano-Nisse - Musikhandlare